Trotsigt

Allt jag säger blir fel. Jag har fel. Jag är dum. Jag får inte längre vara hans kompis, om jag gör så. Viskande svordomar. (från både hans och min mun) Dörrar som smäller. Liten kille som testar hur långt hans självbestämmanderätt sträcker sig. Och framför allt hur långt mammans tålamod räcker. Svaren på de två sistnämnda frågorna är "inte långt".

Jag biter ihop och tänker att sådant här måste barn ta sig genom. Jag vill ju att han ska våga ifrågasätta. Jag vill ju att han ska ha en stark vilja. Jag vill ju att han ska känna sig trygg och jag intalar mig själv att han blir trygg av att uppleva att mina gränser står orubbliga. Men trygg och arg är väl inte samma sak? Han blir så arg på mig! Pust!

Men om det inte vore för all denna arga och uppstudsiga trotsen så skulle jag ju inte glädjas så enormt åt de mysiga stunder vi trots allt har ganska ofta ändå. Igår var vi i skogen på skattjakt, vi lekte leopard och djurskötare...Det går ju över. Så mysigt kan vi ha det nästan jämt. Eller?

Jag står väl i sanningens namn inte oskyldig jag heller. För mycket tjat. Ganska många sneda prioriteringar i kaoset.
-Ska vi leka monstertrucks mamma?
-Jag har inte tid gubben (irriterad röst) Jag måste tömma diskmaskinen, vika tvätten, förbereda middan och stressa mig smal och snygg medan lillebror sover.
-Vi kan väl leka mamma?
-Sluta tjata! Du kan väl leka monstertrucks själv?
-Du är dum!!!

Vem kan säga emot? Heldum ju!