mandelkubb

Storgrabbarna är på fotboll och lillen sover för natten. Jag ljög så jag blånade om jag påstod att jag inte njuter storartat av tystnaden och ensamheten. Har börjat läsa Maria Svelands bok (ni vet den med titeln som jag blir generad när jag uttalar...och språket i den är rätt grovt det med kan avslöjas...) Jag berörs av den, känner igen mycket och jämlikhetskämpen i mig börjar vakna till liv.

Tänkte att så långt har det alltså gått att till och med mina dagdrömmar handlar om ensamhet och tid. Att få sova och tänka långa tankar.

Insikten om hur skuldtyngd mammarollen är, hur tagen för given och kravfylld den är jämfört med papparollen, får mig att bli en avundsjuk bitterfitta. (...) Önskar att jag fick älska mitt barn och ändå hysa rena, skära, egoistiska känslor. Som att drömma om sömn, ensamhet, sol och Teneriffa.

Hur dränerad på energi och egna tankar jag än känner mig ibland vill jag inte sluta upp med att våga ställa de svåra frågorna. Hur kan jag vara bitter när jag har allt jag önskat mig? En underbar man, fantastiska barn, kärlek i överflöd. Något är skevt i förväntningarna vi kvinnor bär på våra axlar. Ok som både samhället och vi själva lägger på. Att bli mamma ska ju berika våra liv, i stället blir det våra liv. Långsamt raderas de vi var och ville bli ut. Jag längtar redan efter att läsa vidare. Kanske hitta svar eller lika gärna nya frågor. Jag vill inte leva mitt liv bitter och sur. Och kanske är det ditåt det barkar..?