När jag läste boken hade jag kramp i mellangärdet. En känsla i gränslandet mellan skratt och empatisk smärta. Stackars Isabella! Men oj så kul! Filmen hade lyckats fånga den känslan. Ibland hjälpte det att ha en godispåe att titta ner i när det blev ytterst pinsamt, men skrattet bubblade fram ändå.
Men synd om Isabella? Egentligen inte, för vilken kille...(Små chokladpraliner smälte i Ullis fuktiga knä, beklagade hon sig över:)) Att han visade sig vara en skitstövel tycker jag att hon får leva med.
Beröm till Martina Haag som spelade sin egen huvudroll bra.
betyg:4
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar