Bror padda

-Skynda dig mamma! Jag har hittat en skitstor groda!

Så snigelmamman skyndar så gott hon kan.

Fy, vilken äcklig padda. Stor som en knytnäve med svarta små pliriga ögon. Jag försöker le med ena mungipan för att lura sonen att jag är glatt fascinerad.

-Får jag ta upp den mamma?

-Nej! Den vill nog helst vara kvar på marken. Annars blir den rädd och orolig.

Fast det jag egentligen ville säga var att aldrig i livet. Dina små händer blir fulla av äckligt grodslem och om den hoppar och sprattlar springer jag skrikandes och gråtandes in.

-Kan jag inte få ha den som husdjur då? Snälla mamma!

-Nej gubben. Den har ju sin grodfamilj här ute. Inte vill den bo inomhus i en bur.

Husdjur? Jag har ju föreslagit vandrande pinnar. Något annat blir det aldrig tal om. Otäcka slemmiga reptiler eller håriga, illaluktande pälsdjur som bits kommer inte över tröskeln i mitt hus. Förlåt...jag menar vårt hus...

-Nu måste vi nog gå in. Grodan vill nog vara i fred. Den ser lite nervös ut av att vi står så nära.

Jag blir nervös av att ha den så nära.