Hur ska jag tolka det här?

Myskväll med Ullis. Vänner för livet som hon gör livet rikt.
Ställer upp i alla väder.
Lyssnar som ingen annan.
Får mig att skratta som ingen annan.

Men efter ett långt och djuplodande samtal där hon fått mig att lova säga till om hon uttrycker sig klumpigt och oavsiktligt sårar mig någon gång får jag anledning att hålla just det löftet snabbare än jag anat. När vi ska sätta oss vid datorn och titta på vita soffor, fattigmanssilver och romerska byster kastar jag käckt upp två köksstolar på axeln och bär fram dem till datorn. Då kommer kvällens skönaste spontanaste kommentar:
"Du ser ju inte särskilt förståndshandikappad ut!"

Jag förlåter dig. Tack för att du lockar fram det förlösande välgörande skrattet i mig. (Det är det jag vill ha hjälp med, som svar på din undran...)