För si så där 4 år sedan, när storebror var i lillebrors ålder, gjorde farbror Dennis en klockren observation vid matbordet. "Att ha barn är som att ha ett pyttelitet fyllo hemma. Dreglar. Pratar oavbrutet och obegripligt. Har uselt bordsskick. Skrattar högt åt sig själv."
Idag fnissade jag lite för mig själv när jag såg dagens likhet mellan mig själv och en strax-ettåring. Motoriskt ligger vi på likvärdig nivå. Vi balanserar gången med stora armrörelser, tar stöd av en vägg här och där, tappar balansen ibland, men klarar av att landa helskinnade på rumpan och turligt nog inte står på näsan. Lite sorgligt, men samtidigt väldigt träffande och kul.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar