Livet är till 10% vad som händer dig
och 90% hur du reagerar.
Där någonstans ligger min dagliga strid just nu. Att lära mig leva med att livet inte blev precis som jag hoppats och önskat, men att det ju kan bli jättebra ändå.
Jag kommer inte att kunna gå på promenad i vårsolen längre.
Jag kommer inte att kunna springa upp och ner för snöiga backar med pulka.
Jag kommer inte att kunna spela fotboll på gräsmattan med grabbarna.
På ett intellektuellt plan förstår jag att man kan lära sig leva med det och i stället upptäcka och glädjas åt en massa annat som man behärskar och är bra på. Men på ett emotionellt plan gör det ont i varenda liten cell av kroppen. Jag vill kunna ändra på det jag inte kan ändra. Det ofattbara jag måste leva med. Jag vill vakna utvilad och glad en morgon och känna att jag är frisk som en nötkärna och full av positiv energi. Jag vill skrika att jag vill ha tillbaka MIN kropp!!! DET ÄR SÅ FÖRBANNAT ORÄTTVIST!
Så hur gör jag? Jag vet att ingen annan kan utkämpa striden åt mig. Jag måste klara det själv fast jag har ingen aning om hur. Det enda jag vet är att jag måste...och ska...
Sitter och tvekar om huruvida jag ska publicera inlägget eller inte. Jag är livrädd för medömkan och livrädd för att den glädje som också finns härinne ska uppfattas som falsk. Man kan ha himmel och helvete samtidigt och det har ingenting med döden att göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror du är lösningen på spåret. Man kan ju antingen ägna livet åt att gräma sig över hur det inte blev, eller göra det bästa av situationen. Men nu låter jag väl som en sån där hejig jäkla optimistkonsult...
Jag kan behöva en hejig optimistkonsult:)
Jag vill gärna vara en del av både din himmel och ditt helvete, det vet du! Att inte ömka är svårt, så på det planet lovar jag inget... mer än att jag ska försöka låta bli. Nu ska jag fila på vår gröna idé. Du är bäst, tycker så himla mycket om dig! Kram Ullis
Jag blir lite avundsjuk på dig som har tid med det nu:)! ANDAS LUGNT!
Skicka en kommentar