- Är jag inte värd lite beröm tycker du?, frågade jag lite lagomt blygsamt min man nu i kväll. Hans blick började direkt söka runtom. Kanske hade jag städat? Pyntat?
Men det jag syftade på var:
1) att jag hade tränat ikväll också.
2) att jag hållit ihop hela veckan. Inga sammanbrott! Äkta leende.
Visst är jag fantastisk?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Om inte han säger det så säger jag det: du är fantastisk! :-)
Själv har jag adventspyntat. Det är det närmaste fantastisk jag kommit idag.
det är fantastiskt...för att vara dig som alltid varit julpyntsminimalist:)
Du är fantastisk! Det är vi nog många som kan skriva under på.
Kram!
Jag fiskar visst komplimanger alldeles för sällan...
Skicka en kommentar