...som en mamma på vift. Vem är jag utan mina barn och mitt sammanhang? Jag längtar så det gör fysiskt ont och får en liten klump i halsen bara jag skriver det här... Två stora vackra bilder på mina vackra, vackra barn pryder dock bordet där jag sitter just nu och det känns lite enklare när jag får se dem i ögonen en stund.
Dag 2 av min rehabiliteringsvistelse i Sigtuna och idag har i alla fall känts bättre än igår. Mycket träning och annat krubb än isterband till mat. Höjdpunkten hittills var en föreläsning, den första i en serie på tre, som vår lilla grupp på tre rädda och sjuka fick ta del av. Jag lärde mig massor om varför min kropp reagerar som den gör när jag tröttar ut den och även vad jag rent handfast kan göra för att streta emot så gott jag bara förmår. Sammanfattningsvis AHA! Efter föreläsningen satt jag mig på en träningscykel en halvtimme bara för att få känna vad som händer i mitt högra ben nu när jag vet varför.
Och jag har som ni ser äntligen kommit in på nätverket och således fått kontakt med världen utanför den här lilla bubblan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Isterband? Vilket trauma...
Nåväl, kidsen är i goda händer (jag ringer då och då för att kolla att alla sköter sig). Och aha-upplevelser är ju alltid trevligt. Sug åt dig av allt som finns att lära där du är. :-)
Jag längtar tills jag får öppna paketet...Ska lägga det bredvid väckarklockan.
...väckarklockan som du ställer på 00.01? :-)
Jag längtar tills jag får öppna paketet...Ska lägga det bredvid väckarklockan.
Hur lyckades jag posta den kommentaren igen????
Skickar en kram nu och ringer så klart och grattar imorgon!
Kram
/Kristin
Skicka en kommentar