visdom

Det var många ton tungt att åka hemifrån efter helgen. Tårarna svämmade över och hjärtat sprängde i bröstet. Mina älsklingar. Mitt liv. Varför ska jag avstå allt detta i dyrbara tre veckor? Nu vet jag svaret. Det här är bra för mig. Vilohem, träningsläger, utbildning och tid för eftertanke i samma form. Jag känner hur batterierna laddas och hur kroppen stärks. Och jag förstår att de där hemma kommer att uppskatta det. Jag känner mig lite yngre, starkare och klokare redan nu och det är en dryg vecka kvar. Var ska detta sluta? :0

Jag har kommit till insikt om en viktig, väldigt viktig, detalj i hur jag lever mitt liv. Jag måste odla vackra, färgglada blommor på insidan av min kropp. Göra plats för skratt, lek och livsglädje. För om det nu vill sig så illa att kroppen sviker mig så kan jag njuta av livet ändå. Det har jag lärt mig av en gammal, klok och makalöst levnadsglad man jag haft förmånen att lära känna här på Humlegården. En man som lyser och får andra att lysa ikapp med sig själv. Som lockar fram skratt. Som har mycket att berätta om och lära ut ur sitt av år välfyllda liv. En förebild och en spegling av hur jag vill uppfattas när jag blir äldre. Gående eller inte spelar mindre roll. Fast med de starka ben jag upplever att jag står på idag känns det som en främmande tanke att inte kunna bruka dem....

I morgon eftermiddag tar jag långpermis för att få tre långa, härliga dagar med familjen innan sista veckan på camp Humlegården inleds.