Jag ska inte hålla på att lova så mycket

...som när jag i förrainlägget lovade er ett bildpotpurri på drömkåken. För nu drar jag mig för att bara skriva några rader, för jag har inte alls tid att börja med bilder just nu. Så här kommer ett inlägg utan bilder. Svikna löften. Igen:)

Ångesten ligger just nu på mina axlar som ett tungt ok. På måndag börjar jag jobba igen. Som jag har längtat. Få träffa vuxna människor. Använda det intellekt som förhoppningsvis gömmer sig någonstans härinne i väntan på friskluft. Men det var då. Innan det var aktuellt. Inte nu!!! När jag inte längre har något val.b

Det känns skitläskigt att snubbla in på en ny arbetsplats där kollegorna inte känner mig. Jag är rädd att jag min vana trogen bara ska le och låtsas att jag mår prima och att jobbet går som en dans. Även om insidan då och då är kaos. Jag är livrädd för första veckans samvaro med övernattning på kursgård. Teambuildingövningar som brukar vara rent ut sagt jävliga för mig som saknar styrsel och balans. Långa promenader utan barnvagnen som ju har fungerat som osynlig rullator. Och tröttheten som just nu är mer outhärdlig än någonsin förr känns det som. I morse la jag mig 10 på förmiddagen och sov som en stock två timmar. Kommer ju inte att funka på jobbet.

Tur att realisten i mig vet att när jag uthärdat de tre första dagarna med hjälp av vilja, mod och Travello kommer allt att kännas bra. För det blir ju kul att komma ut i arbetslivet igen. Kul att träffa nya vänner. Kul att träffa nya skolbarn. Jag är ju bara en orolig själ när stora förändringar anfaller mig. Jag tror att jag ska ta med mig käppen att luta mig mor första dagen, för det är otäckt att ha en sjukdom som inte direkt syns utan som lätt bara får mig att framstå som fumlig, klumpig och slö.

Wish me luck!