Jobbigt.

Så var hjulet i rullning. Jag som hade tagit beslutet att sadla om. Insett att lärarjobbet inte gör mig gott och att jag för min hälsas skull måste byta inriktning helt. Det var då och nu är nu. Inne i skolan igen med ångsestbältet hårt åtdraget kring bilringarna. Gång på gång på gång, bara under första veckan, gör sig den förbannade sjukdomen påmind. Pekar på allt jag inte klarar, hånler åt mina brister och får mig att känna mig rätt värdelös. Inspiration noll. Framåtanda noll. Men visst ler jag och låtsas som ingenting ändå. Precis som jag brukar.

Och gnäller säg!!! Här hemma och på min lilla blogg. Också precis som jag brukar.

Jag är ganska förutsägbar på många plan.