Ett litet livstecken kan väl vara på sin plats. Jag lever. Hjärtat slår i alla fall, mer eller mindre fort. Fort som i panik ibland. Fort som i varmt och innerligt ibland. Och sakta som i djupsömn varje gång jag lägger huvudet på kudden. Det här med jobb tar inte knäcken på den här sega gumman inte.
Men bloggande hinner jag sällan med. Synd faktiskt, för jag tycker det är kul varje gång jag sätter mig här. Borde göra det oftare. Reflektera över livet och inte bara låta dagarna gå.
Nu ska jag i alla fall ge mig själv en lugn kvällsstund med osande varmt te och en macka. Innan lamporna släcks.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Skönt att få ett livstecken. Vi får ta ett telefonprat i helgen. Det blir inte så ofta nu, det är bara slit och släp......
Kram på dig!
Skicka en kommentar