Måste ju berätta hur det gick med de små simmarna i plastbacken. Fiskar kallar Valter dem. Så lite han vet...
För varje dag har det varit allt färre svansar som simmat runt i det skitiga vattnet och igår kom Harry, utan vuxenpåtryckning, fram till det enda riktiga. Han ville släppa tillbaka ynglen där han hittade dem, så att de som fortfarande levde skulle få chansen att bli små äckliga grodor. (Äckliga sa han aldrig, det var min reflektion.) Vi packade upp backen på skrindan och drog iväg till dammen där vi återförenade de livskraftigaste exemplaren med sina anhöriga och gav de döda på botten en värdig grodbegravning i dyn. Sunt beslut av en nyfiken sexåring tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Harry är en klok liten kille. Snart kan han gå och titta om dom små "fiskarna" har blivit små, små grodor. Då är dom söta (innan dom växer till sig).
Skicka en kommentar