Igår var det dags för den månatliga bromsande medicinen, som ska hålla min MS lugn och fin. Än en gång kan jag lugnt konstatera att jag i alla fall inte är rädd för stick. Hur kan blodådror leka kurragömma? När det sticker till så försvinner de puts väck inför förvånade sköterskor. Och om de blodfyllda sugrören mot förmodan inte hinner undan nålen så drar de av en liten miniexplosion och spricker.
Efter två stackars sköterskors kamp med varsin arm sitter då äntligen droppet där det ska och det är dags att kolla blodtryck och puls. Den senare skulle ju lätt ha kunnat rusa i höjden av behandlingen, men icke. Jag drar till med Gunde-puls. Mer död än levande. Slog hjärtat långsammare skulle de förpassa mig till den kalla källaren.
Det måste vara all denna träning som gör det. Kanske måste lugna ner mig lite :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Själv har jag grova, missprydande blodådror överallt - utom i armvecken där de alltid envisas med att försöka sticka varje gång det ska tas ett blodprov. Vad är det för fel på blodet i knävecken? Där är det bara att välj och vraka.
Jag såg ett tv-program från en akutmottagning i USA häromdagen. Där kämpade de på precis samma sätt med att hitta en åder att sticka i, men det var stört omöjligt.
Den kvinnan (som skulle bli stucken, alltså) hade varit tung sprutnarkoman sen typ 60-talet. Hon såg mer död än levande ut, och det berodde inte så mycket på Gundepuls, det var mer en optisk observation.
Inte för att jag jämför er två på något sätt. Tro inte det. :-)
Skicka en kommentar