Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

Ganska bra terapi att flyga med mina fantastiska barn. Svårt att göra annat än le och ryckas med i stämningen när de jublar och tjoar över motorerna som rusar och marken som lämnas under oss. Det gick ju bra. Igen! Vi läste säkerhetsskriften noga tillsammans innan avgång. Harry frågade till och med kabinpersonalen när han inte riktigt förstod en av de pedagogiska teckningarna på oblodiga, kolugna människor i nöd. Det hade jag aldrig vågat! När vi ska kliva av planet frågar Valter med gråt i rösten "Men skulle vi inte få åka rutschkana mamma?"

Och nu är vi på trygg mark hemma i Sunderbyn. Känns lugnt och säkert. Här stannar vi till på torsdag. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.