Star-Trek

Jag skulle vilja ha en sådan här:

Segway

skottlossning

Under Harrys fem första år har jag varit ganska duktig på att skriva om roliga saker och annat intressant i en femårsdagbok. Idag satt jag och läste högt ur den för honom. Han trivdes, njöt och skrattade så han kiknade. Ett urval:


Harry (3 1/2 år) ligger och drar i lill-snorren som om den vore en slangbella.
"Pang", låter han varje gång han släpper taget.
"Vad gör du?", undrar vi nyfiket.
"Skjuter pungkulor så klart!"

Harry (2 1/2 år) letar överallt efter sin fiskpinne. Han blir irriterad när vi inte förstår. Till slut faller poletten ner...ett fiskespö så klart.

Harry (3 1/2) berättar för mormor att han snart ska börja skolan.
"Men du är ju bara 3 1/2 år."
"Det är jag inte alls! Jag är faktiskt halv fyra."

"Jag har många vänner. Jag har till och med en vän inne i näsan. Han heter Snorkråkan."

Harry (4 år) sitter och fnittrar högt för sig själv.
"Vad är det som är så roligt?", undrar vi.
"Inne i mitt huvud är det en kille som sjunger en häftig rock´n´roll-låt. Konstigt va?"

När Harry är två år klär jag av honom allt, tar fram fingerfärg och låter honom stå vid stafflit och måla med hela kroppen. Sedan bär jag honom till duschen. Precis när vi startat kranen slocknar alla lampor. Det blir lika mörkt inne som ute och vi är så klart ensamma hemma. Det är mars och kallt. Eftersom att en huvudsäkring gått ute på stolpen får jag linda in Harrys regnbågslika kropp i en tjock handduk och bära ut honom i mörkret, kladdig och blöt, för att fixa felet. TYPISKT, eller vad..?

Morgonmys

Så här mysigt kan man ha det tillsammans i en liten fåtölj. Morgonens "bom-bom-bom-bom-bom-bom-bompa".

Är det så här det känns?

AJ! OJ! HJÄLP! AJ! AJ! AJ!

Jag har aldrig förr haft riktiga problem med rygg och nacke, men när jag efter många tröttsamma, barngnälliga nätter äntligen fick vakna utvilad upptäckte jag att min kropp idag blir utsatt för illasinnade Voodoo-attacker. För varje gång jag rör mig, böjer mig eller sträcker en arm känns det som om någon sticker nålar, virknålar, i nacktrakten. Vad har jag gjort för att förtjäna detta månntro? Efter att Håkan hjälpt mig in i en rykande, het dusch släppte tack och lov det värsta. Så nu är det uthärdligt och på bättringsvägen. Hoppas jag!!!

Storfrämmande i vardagskaoset

Så var det roliga över även för den här gången. Vi saknar redan mormor och morfar och längtar tills vi ses nästa gång. Ägnade gårdagskvällen åt att smida planer om hur vi ska få de 3/5 av familjen Larsson som valt att stanna på nordpolen att följa mig och brorsan söderut... För det här är ju ohållbart. Vi behöver er nära!!!

Så var vi där igen

Vad ska jag egentligen göra? Vad ska jag bli? Och hur? Lärare känns passé. Av olika, men inte alls ogrundade, anledningar. Starta eget? Javisst! Känns som om det kanske blir så nu igen. Har en idé som känns rätt, kul, utmanande och genomförbar.

I morgon ska jag träffa storchefen på förvaltningen för att försöka marknadsföra mig själv och förhoppningsvis övertyga henne om min kompetens och glans, så till den grad att de kommunala bjässarna till tröga stenhjul sätts i rullning. Men det brukar gå trögt, vara motstridigt och veligt så snabbt det handlar om förändringar . Och förändring är ju precis vad jag måste åstadkomma.

Bild och text hör kanske inte riktigt ihop...

...men det kändes trist att publicera ytterligare ett inlägg utan någon fin bild. Jag menar, släkten som surfar in här då och då är ju mer intresserade av att se barnen än att läsa mina luddiga tankar om livet som går.

Att bilden inte passar i sammanhanget kan man lätt se på den vintriga klädseln samt det vita underlaget som tydligen kallas snö. Om jag idag skulle ta en bild på samma ställe skulle blänket från den glashala isen med stor sannolikhet förstöra fotot. För snö har vi inte kvar. Däremot förfärligt halkig is på den skuggiga uppfarten. Pensionärerna och jag sliter med våra broddar. Tar på när vi går in i skuggiga partier. Tar av när vi kommer ut på den helt torra asfalten. Av. På. Av. På. Av. På.

+9 grader och solsken har vi haft idag. Harry och morfar har haft picknick på stora berget bakom friggeboden. I morgon måste jag plocka fram kameran som jag bara missat idag. Då ansluter mormor också och barnen får ännu mer uppmärksamhet att sola sina stjärnögon i. Härligt!

Dopade kämpar

Visst går det bra att leka ihop även om man inte är intresserad av samma saker. Harry och Klara skulle kunna lära oss en hel del om den gyllene konsten att kompromissa. Idag var det dags för att "dopa" en liten Pokémonbebis. Timmar ägnades åt minutiösa förberedelser. Dopklänning skulle ordnas. Det skulle bjudas in allehanda varelser från Pokémon-världen. Stolar skulle ställas i ordning. Präst skulle hittas. Sedan började ceremonin. Jag och Valter var gäster tillsammans med drakar, nallar, monster och valar. Först skulle vi sjunga. Sedan bar Harry fram bebisen till prästen Picachu. Lika gul och rund som vanligt. Han skvätte vatten, namngav och lyfte bebisen högt så att alla vi i församlingen skulle se. Riktigt fint! "Sådärja. Nu är han dopad!", var orden som avslutade det hela.

Simpsons

Om man som jag igår, känner sig trött och tråkig passar det med en film som Simpsons. Handling som inte är särskilt djuplodande, roliga kopplingar till andra filmer, karaktärer som manusförfattarna inte behöver slösa tid på att måla och många härliga skratt. En film som är en klockren 3:a. Inte bra, inte dålig, men rolig!

Dagens wullfmorgenthaler.com

Vad är det för fel på vågen? Den har ju blivit helgalen! Utom kontroll! För jag är väl lika smal och smäcker som alltid? Eller? Den här tights och klänning-vanan är fullkomligt vilseledande. Illusioner av smäckerhet.

På tal om illusioner. Harry fick sig ett härligt "jag-skrattar-så-jag-tror-jag-pinkar-på-mig" idag när Tobbe Trollkarl showade på konserthuset. Själv fick jag ett lika värdefullt eftermiddags-sov framför Carolina Gynning på femman.

Kvällens film blir godisfri. Annars börjar väl pyjamasbrallorna strama i midjan... Nu laddar vi med Simpsons - the movie.

Gråsugga

Är det något sjukt med att köpa sängkläder som bara råkar gå perfekt ihop med dagens outfit?

Morgonpromenad

Efter frukost idag TVINGADE jag resten av familjen att följa med på promenad i det vackra vädret. Håkan tycker jag är en tyrannisk diktator och Harry protesterar vant mot allt jag säger. Men efter promenaden verkar faktiskt de andra nöjdare än jag. Eländiga ben strejkar och jag blir grinig och sur. Åtminstone tillfälligt... Vill och borde få så mycket gjort. Har inte tid och framför allt inte lust att släpa runt som en skottskadad kossa.

Sådärja! Färdiggnällt! Det är ju lördag och bara att ta sig i kragen! Kanske får jag fimpa skidskyttestafetten och sätta på fartig musik på högsta volym om jag blinkar lite med ögonfransarna och ber snällt. Det brukar göra susen!

ÄNTLIGEN!

Först vänta, vänta och vänta. Sedan en dag kommer plötsligt långtradare och kranar och simsalabim så står det där. Vårat efterlängtade hus! Molnen skingras och jag kan skymta det nya, enkla och problemfria livet:-) För det är så jag tänker mig. ALLT kommer att bli så mycket bättre i nya huset. Maten blir godare, barnen blir snällare, jag blir piggare, städning (om den ens behövs) blir veckans höjdpunkt. Jag har skrivit en egen liten klausul i köpekontraktet så att jag kan reklamera huset om det inte för med sig de önskade följdeffekterna. Eller jag borde åtminstone ha gjort det...Visste väl att det var något vi missat!!! Hade varit intressant att se om klausulen hållit i en rättstvist. Kunde kanske äntligen ha lämnat tydliga spår efter mig i snön. Lex Annika. Drömmen om det nya livet.

Fast det gör inget att jag missade det rent juridiska i kontraktsskrivandet, för det är klart att allt blir så fantastiskt som jag tänker mig. Titta bara på huset! Vad skulle kunna bli fel? Det sprätter till i energiförrådet bara jag tittar på bilderna.

Jag lever!

Jag har i alla fall puls, humör och ett fåtal tankar som talar mot motsatsen. Att jag inte skrivit här sedan december har sina förklaringar. Tror jag. Fast jag vet inte egentligen... Kan vara så enkelt som att jag glömt bort, valt bort, struntat i och inte haft någon lust. Eller att jag trott att nedläggningen skulle ge mig mer värdefull tid med barnen. Men jag saknar den här frizonen att raljera på, gnälla, sätta ord på den till synes händelsefattiga vardagen. Att den trötta mamman försöker skapa ordning i kaoset genom att skriva kanske egentligen gagnar barnen? Vad vet jag. Det känns som om den intellektuella, tänkande Annikan har tagit rast och att någon behöver släpa in henne igen. Vi får väl se. Tills vidare blir nog takten på nya inlägg konstant snigelmässig. Gör som jag gjorde nyss och gå tillbaka ett år i tiden. Då känns inläggen förvånansvärt aktuella. Skrämmande aktuella. Som om tiden stått still....