hoppe hoppe hare...

Ni vet sådana där skämtsidor som en del tycker är kul att skicka till lättirriterade vänner...sådana där man ska klicka på något som visar sig vara omöjligt då markören bara hoppar iväg. Så beter sig min dator idag. Kan det vara hälsosamt?

Veckans frukt

är så klart PÄRON. För det var i ett päron som Harrys första lösa tand slutade sin karriär. Mitt i en tugga, vilket resulterade i djupdykning bland fruktskruttar på fritids. För tanden skulle så klart hem för vidare transport till tandfen. En guldpeng i utbyte mot en liten mjölktand. Undra vad hon ska ha alla dessa tänder till?

Undrar också om hon inte börjar vara till åren? Ska hålla utkik på arbetsförmedlingen. Tandfé verkar vara ett trevligt jobb, även om det säkert kan bli stressigt i tandlossartider...

Jobbigt.

Så var hjulet i rullning. Jag som hade tagit beslutet att sadla om. Insett att lärarjobbet inte gör mig gott och att jag för min hälsas skull måste byta inriktning helt. Det var då och nu är nu. Inne i skolan igen med ångsestbältet hårt åtdraget kring bilringarna. Gång på gång på gång, bara under första veckan, gör sig den förbannade sjukdomen påmind. Pekar på allt jag inte klarar, hånler åt mina brister och får mig att känna mig rätt värdelös. Inspiration noll. Framåtanda noll. Men visst ler jag och låtsas som ingenting ändå. Precis som jag brukar.

Och gnäller säg!!! Här hemma och på min lilla blogg. Också precis som jag brukar.

Jag är ganska förutsägbar på många plan.

På begäran

Älskade lillstrumpa!!! Kreativa, kramgoa, påhittiga lillstrumpa.
Vad hade väl väggarna i våran myshörna ha varit annat än gråa om inte du hade kommit? Fantastiskt blev resultatet och jag tänker på dig och ditt pannband varje gång jag ser mina glada vaxdukstavlor.

Kvällens projekt

Skruva ihop möbler till Tv-rummet.

Skära till en matta till hallen.

Montera mer inredning i min garderob så att jag kan få ordning på kläderna.

Få upp handdukshängare, toapappershållare mm i badrummen.

Dricka ett glas gott vin uppkrupen i soffan, nöjd med dagens projekt.

Jag ska inte hålla på att lova så mycket

...som när jag i förrainlägget lovade er ett bildpotpurri på drömkåken. För nu drar jag mig för att bara skriva några rader, för jag har inte alls tid att börja med bilder just nu. Så här kommer ett inlägg utan bilder. Svikna löften. Igen:)

Ångesten ligger just nu på mina axlar som ett tungt ok. På måndag börjar jag jobba igen. Som jag har längtat. Få träffa vuxna människor. Använda det intellekt som förhoppningsvis gömmer sig någonstans härinne i väntan på friskluft. Men det var då. Innan det var aktuellt. Inte nu!!! När jag inte längre har något val.b

Det känns skitläskigt att snubbla in på en ny arbetsplats där kollegorna inte känner mig. Jag är rädd att jag min vana trogen bara ska le och låtsas att jag mår prima och att jobbet går som en dans. Även om insidan då och då är kaos. Jag är livrädd för första veckans samvaro med övernattning på kursgård. Teambuildingövningar som brukar vara rent ut sagt jävliga för mig som saknar styrsel och balans. Långa promenader utan barnvagnen som ju har fungerat som osynlig rullator. Och tröttheten som just nu är mer outhärdlig än någonsin förr känns det som. I morse la jag mig 10 på förmiddagen och sov som en stock två timmar. Kommer ju inte att funka på jobbet.

Tur att realisten i mig vet att när jag uthärdat de tre första dagarna med hjälp av vilja, mod och Travello kommer allt att kännas bra. För det blir ju kul att komma ut i arbetslivet igen. Kul att träffa nya vänner. Kul att träffa nya skolbarn. Jag är ju bara en orolig själ när stora förändringar anfaller mig. Jag tror att jag ska ta med mig käppen att luta mig mor första dagen, för det är otäckt att ha en sjukdom som inte direkt syns utan som lätt bara får mig att framstå som fumlig, klumpig och slö.

Wish me luck!