Hujedamej

Ibland känner man ett sting i hjärtat av dåligt samvete mot sina små. Som jag gör nu. Har gnällt och varit arg på Valter stor del av morgonen för att han bara gnåter, är tjurig och inte tar sig för att göra någonting. Sedan ser jag in i hans glansiga ögon, lägger en hand på hans panna och ser att han ju huttrar trots brasvärmen. 39,3 blir domen när jag testar febern på honom. Lilla gubben! Förstå hur jag skulle ha mått om jag varit han.

Så nu har han fått alvedon och farmorsfilt och jag har bäddat ner honom framför favoritfilmen. Redan efter en kvart börjar de små febriga ögonen slumra.

Så hålls lögnen levande

Generation efter generation matas med samma grymma osanning. Vi som fick den ljugen för oss som barn finner oss som vuxna upprepa den för våra avkommor. Kanske för att den ju har en viss uppfostrande verkan. Kanske för att vi känner oss mäktiga när vi uttalar den. Kanske som en omedveten upprättelse till våra föräldrar. Vilken lögn då?

" Om du inte orkar maten orkar du heller inte efterrätten!"

Ren och skär rappakalja ju! Människan är som kor i bland annat det avseendet att vi har flera magar. Matmagen och dessertmagen. Dessa två är helt oberoende av varandras fyllnadsgrad. Det måste ju finnas forskning som verifierar det...

Fundrar för mig själv

Funderar på samma gamla fundra som så ofta förr. När hakorna dallrar och buken likaså vill jag komma igång med någon slags träning. Träning av den sorten som förbränner kalorier.Yoga har ju varit, och skulle fortfarande vara, ljuvligt. Men inre ro och själslig balans har ju föga påverkan på den analkande fetman. Hur förbränner man när kroppen inte orkar ta ut sig? Svar mottages tacksamt!

Skola för livet

Barnen har hittat ett online-spel som de av skratten att döma tycker är hur kul som helst. Och nyttigt, tänker jag tyst för mig själv medan jag förstrött flyttar runt dagens blodpudding i stekpannan. Det här är ny kunskap som jag kan dra nytta av.

"Nu är mamma sugen på en drink grabbar. Jag har ställt fram shakern och barskåpet hittar ni själv." (Barskåp och barskåp...översta hyllan i skafferiet.)

Spelet heter bartender och har tre enkla steg.
1) Pour (vilka flaskor blir goda ihop?)
2) Shake (men inte för mycket, då exploderar det)
3) Serve (exempelvis till mamman...)

Vem har sagt att det är skadligt med dataspel? Kunskap för livet, som annars är svår att tillgodogöra sig om man inte kan läsa ordentligt och än värre o man inte ha lärt sig matematiska enheter som cl.

Nu ska jag servera middag. Blodpudding med 100% fabrikskokad lingonsylt. Själv ska jag äta middag hos Ullis. Hoppas det inte blir inälvsmat!

Det kräksnöar

Men alla ovädersvarningar verkar väl ändå ha varit överdrivna? Om det inte är så att vi ännu bara sett början... Snön kanske bara fortsätter att vräka ner på oss? Fast det tror jag inte. Det är ju rätt känt att kvällstidningarna har väldigt lätt att utfärda katastroflarm. Sådant säljer lösnummer. Konstigt! Jag behöver väl inte läsa i tidningen att det snöar. Det räcker ju att titta ut genom fönstret. Nästan lika obegripligt som att se på kvällsnyheterna vad det varit för väder under dagen. Why?

Annika in da kitchen

Bara det! Inte varje dag numera.
Säger uträknande, manipulerande till barnen:
"Ska vi leka att vi går på café?"
Lekar går alltid hem.
"Vad äter man för middag på café?"

Så var alltså middan fixad och nästan klar. Baugetter. Lyxigt och mumsigt tyckte di sma, som dock även såg möjligheten att avsluta måltiden med en bit sockerkaka och saft. Kan jag vara uträknande så ska väl även deras försök att efterapa premieras.

Mitt värsta ord

Det finns vackra ord och det finns otäcka ord. Bubbelbad och stjärnögon hör definitivt till den första kategorin. Mitt värsta ord är ett ord som används alldeles för ofta i vinterns nyhetssändningar. Kaskadkräkning.

Skidfrukost

Då grabbarna ska tillbringa dagen i Kungsberget slår vi till på en rejäl skidåkar-frukost. Äggmackor, kaffe, juice, våfflor mm. En riktig kalorifrukost då det ska förbrukas energi i backarna hela långa dagen. Och så undrar jag varför jag blir tjock.... Jag som knappt kommer förbruka några kalorier här hemma. Hos mig lägger sig morgon-våfflan som ett däck (ett däck till samlingen) kring det som en gång var en midja. Jag får försöka förbruka energi i Valbo idag. Det värsta är att jag väl då lätt förbrukar pesetas också, sådana jag inte, till skillnad från kilon, direkt har i överflöd just nu.

Japanese feeling

Kanske borde vi ha klätt upp oss innan maten. Klonat klädseln till våra yukatas från Yasuragi-helgen i somras. Men från matbordet har vi ju väldiga fönster som vetter mot gatan. Grannarna kunde ju ha förstått att vi på nr 16 inte är riktigt som andra. Lite eljest! Den hemligheten vill vi ju hålla för oss själva.

Prosit!

Zzzzzzzovmorgon. Men vad nu då? Vaknar utvilad, men dunderförkyld. Samma raspiga röst, men nu har också någon öppnat kranen. Dripp, dropp... Huvudet känns tungt och ljuden omkring mig är underligt dämpade, som om jag satt i en glaskula. Hela kroppen protesterar.

Tur att jag har min egen personliga kock i köket. Idag blir det japanskt. Yakiniku. Låter fantastiskt gott. Och till efterrätt en Bellini och glass. Kanske ska gå till köket och ta mig ett glas matlagningsvin. Brukar ju hjälpa mot det mesta. Framåt kvällen en konjak framför brasan. Så inte ska jag klaga.

Snoozerekord

Man vet att helgen är välkommen när kontrollanterna från Guinness rekordbok plingar på mitt under brinnande morgonkaos. Efter att ha tryckt i barnen frukost och dragit på dem och mig gårdagens skitiga paltor öppnar jag uppjagad och otålig. Tandborsten i mungipan, Harrys matsäck i ena handen, kaffekoppen i andra och blicken fladdrande mellan klockan och den oväntade gästen.

"Är det här som det nyss sattes nytt världsrekord i snoozning?"

Kan mycket väl vara så, men jag har inte tid att prata. Bråttom, bråttom!

Tenor eller bas?

Har aldrig sjungit i kör och är att betrakta som komplett obildad på det musikaliska området. Kan dock konstatera att min röst ändrat tonart de senaste dagarna. Från min vanliga falsksjungande till dagens nya som ljuder oväntat djup och raspig. Borde väl hålla tyst och låta stämbanden vila, men hur kul är det?

Nu är det klippt!

Tänk vad lockig jag kunde bli när jag tunnade ut manen med si så där 400%.

Jag känner mig inte psykiskt nedbruten och speglarna hänger kvar, så det här får väl räknas som ett lyckat klipp med mina mått mätt.

Here I go again...

Here I go again!
Lär mig aldrig, eller i alla fall sällan, av mina misstag.

En gång för si så där 4 år sedan gick jag glad i hågen och fullkomligt orädd till en för mig okänd frisörska i förhoppning om en ny, snygg frisyr. En timme senare satt jag groteskt kortsnaggad storbölandes på parkeringen utanför. Åkte hem och plockade ned varenda spegel på väggarna. Grät hejdlöst till tårarna sinade, men känslan av förtvivlan och nyfunnen ytlighet höll sig fast länge, länge. Efter det har jag gått till samma frisör, pratat med henne om samma saker. klippt samma frisyr, färgat det med samma färg.

Men nu! I morgon har jag bokat tid hos en för mig okänd frisörska. Går dit med förhoppning om en ny, snygg frisyr. Tänkte ge henne ganska fria händer...

Ni hör ju! Galenskap. Kamikaze-onsdag. Om jag kommer hem i morgon med en i alla fall rimlig frisyr ska jag fira med att byta visningsbild här på bloggen. Wish me luck!

Definitionen av trogna fans

Hade det varit en bankomat hade den slurpat i sig mitt kort för länge sedan. Tur att blogspot är mer frikostig när det gäller antal försök att minnas sitt lösen. Hela den här blogghistorien hade kunnat sluta med en massiv minneslucka.

Tänk att det finns fans som aldrig ger upp. Som inte stilla accepterar en time-out från artisteriet, som aldrig ger upp hoppet om en comeback. Fans som Roger och Nina. Som tydligen kikar in hos mig trots att verkstaden klappat igen gradvis med tiden. Det är fans som ni som får pensionerade bloggerskor att längta tillbaka till rampljuset. Till den självutlämnade uppmärksamheten.