Friska tag!

Livets glada har jämsides med ansiktsfärgen återvänt till Harry. Antibiotika is da shit! Lovely! Annars intet nytt på östkusten. Ännu. Men om en vecka är jag och Håkan på välbehövlig semester i Berlin. Det ska bli kanon, även om terroristskräcken skymmer solen en aning. Faktiskt mer än en aning. Jag kommer att utveckla svår torgskräck i den enorma staden. Drömmer om vilt skjutande automatvapen in i folkmassan där vi mot all förmodan befinner oss. Och jag som inte ens kan springa! Här hemma är jag inte alls rädd för terrorister, men...

Kunde jag, skulle jag...

...byta plats med honom. Stackars liten verkar aldrig bli frisk. Blek som sina alvedontabletter med en hosta som river djupt i hans klena bröst. Igår fick Harry nytt penicillin då febern kom tillbaka och farbror doktorn fick en djup bekymmersrynka mellan ögonen när han lyssnade på hans lungor. Och som om det inte vore eländigt nog så kräks stackarn idag. Hjärtat pickar i racerfart när lillkroppen hulkar. Biverkning av penicillinet?

Så ömheten tar över känslan av självömkan över ytterligare en hemmahelg med sjuka i huset. Bara vara hemma med en pigg och kry Harry vore högsta drömmen just nu.

Kurbits och knätofsar

Ikväll packar jag väskan för något så ovanligt som en tjänsteresa utanför kommungränsen. Vi är några lärare, antar att vi måste vara spetskompetensen (eller de som lätt kan avvaras...), som ska inspireras av Siljans vågor och kurbitsmålade väggar i vår strävan att skriva lokala pedagogiska planeringar. I väskan smyger jag ner en vinare också ifall att Dalamiljön inte skulle räcka som inspirationskälla.

Tällberg. Here I come!

Länge sedan sist

Jag har skrivit det förut och jag gör det igen. Det går i perioder! Jag har inte försvunnit, bara tagit en av mina numera välkända blogg-pauser. Don´t know why and don´t know when I´ll be back...

Men livet rullar på. Varken mer eller mindre. Barnen växer, skrattar, förnöjer och trotsar. Jag jobbar, trallar, surar och gäspar. Totalt oförutsägbart allt allihopa.