Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

Ganska bra terapi att flyga med mina fantastiska barn. Svårt att göra annat än le och ryckas med i stämningen när de jublar och tjoar över motorerna som rusar och marken som lämnas under oss. Det gick ju bra. Igen! Vi läste säkerhetsskriften noga tillsammans innan avgång. Harry frågade till och med kabinpersonalen när han inte riktigt förstod en av de pedagogiska teckningarna på oblodiga, kolugna människor i nöd. Det hade jag aldrig vågat! När vi ska kliva av planet frågar Valter med gråt i rösten "Men skulle vi inte få åka rutschkana mamma?"

Och nu är vi på trygg mark hemma i Sunderbyn. Känns lugnt och säkert. Här stannar vi till på torsdag. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

Packat och klart

Tidigt i morgon startar bilen i Haga. Kör mot Arlanda. Sedan lyfter vi vingarna och svävar på molnen mot Luleå. Det pirrar redan i magen, för att flyga är ju inte min favoritsysselsättning precis. Det är helt orimligt att det stora plåtschabraket ska bäras fram av luften. Onaturligt. Men jag ska le och se lugn ut för barnens skull. Jag får låtsas att säkerhetsskriften är en intressant tidning, som jag lusläser om och om igen. Låtsas att jag knyter skorna när jag för femtielfte gången känner så flytvästen finns där den ska under stolen. Låtsas att jag bara är lite trött när jag skräckslagen blundar när planet lyft och det låter som om motorerna bara dör. Be tyst till högre makter, som jag ju inte ens tror har någon makt över liv och död. Och sedan landa på Kallax lika levande som innan avgång. Överlycklig över att vara framme.

Nu har vi medgräs

Idag är humöret på topp, det droppar ingenting från taket och fläktmotorn som varit frusen har tinat. Solen syns inte, men det känns som solsken i alla fall.

Efter att jag och lilleman varit hos grannen på 3-årskalas ska vi börja packa. För i morgon flyger vi norrut för att vintermysa med mormor, morfar och moster Emma. Lovely!

Och som grädde på moset ytterligare ett OS-guld. Visst kan jag glädjas åt det fastän jag inte engagerat mig det minsta i just den grenen? Varje guld räknas!

Upplyftande

Det var verkligen en bra film. Ibland kan jag bli lite misstänksam när en film fått fantastiska betyg. För är förväntningarna alltför höga bli lätt det perfekta dyket ett stort, platt magplask. Men "Upp" var en kanonrulle, för både stora och små. Även om jag måste erkänna att jag slumrade till lite då och då. Fullt förståeligt med tanke på att
1) det är fredagkväll
2) vi delat på en vinflaska
3) att jag steg upp halv fem i morse för att träna

Nu väntar jag på världens bästa TV-serie "Solsidan". Den piggar upp även den tröttaste 35-åring varje fredagkväll. Så himla kul. Igenkänningskomik?!

Osårbart!

Idag kan ingenting förstöra stämningen. Jorden må skaka under mina fötter, jag har lov ändå! Känns så rätt. Så välförtjänt. Så skönt.

Blowing off some steam

När barnen är nattade hoppar jag curlingen för ett rejält träningspass framför TV:n. Curling är väl egentligen ingen sport? Mer som att spela kula på is.

Takdropp

-Mmmmmmm...VÅR! tänker kanske du.

-Jävle skithus, tänker jag.

Håkan bara muttrar med avgrundsdjup rynka mellan ögonen.

För takdroppet har vi inomhus. Hela natten har vi hört vattendroppar plaska i utplacerade hinkar. Dripp. Dropp. Dripp. Dropp. Hjärnblödning!

Förbannade takfönster!

Vuxna män som behöver haklapp

Såg ni norrmannen i slutet av första sträckan på stafetten? Varför? Varför dreglar manliga skidåkare så kopiöst? Dreglar och låter slemmet frysa till istappar i kylan? Kan de inte satsa på något slags dregelhämmande medikament i stället för att jaga gram på lättviktsmaterial på skidor och stavar? Istappar på hakan måste ju väga de också? Skidåkning på TV är ju helt fantastiskt, om det inte vore för allt detta dreglande...

Jag i en hangar

Är man inte tuff finns det ju sätt att låtsas på. En del mindre vanliga än andra. Som i mitt fall att sätta på en DVD. Boot Camp Pilates. Workout i en flyghangar med tjusiga stridsplan som kuliss för all svett och dålig koordination. Ovanligt bara att de enda som finns därinne, förutom jag, är två flickor på yogamattor. I och för sig passande uppklädda för dagen i militärgröna träningsbyxor. När jag beställde filmen trodde jag så klart att Iceman och Maverick skulle glida omkring i hangaren för att beundra mitt slit. Tji fick jag!

Operation

Så var det då dags. Den 8 mars fick Harry tid för borttagning av polyper och halsmandlar. Jag kan inte sluta tänka på hur ynklig och liten han var på uppvak första gången han opererades. Får en klump i halsen bara av minnesbilderna. Men det blir bra för honom att göra det här... Lilla älsklingsgubben!

Snarstucken

Igår var det dags för den månatliga bromsande medicinen, som ska hålla min MS lugn och fin. Än en gång kan jag lugnt konstatera att jag i alla fall inte är rädd för stick. Hur kan blodådror leka kurragömma? När det sticker till så försvinner de puts väck inför förvånade sköterskor. Och om de blodfyllda sugrören mot förmodan inte hinner undan nålen så drar de av en liten miniexplosion och spricker.

Efter två stackars sköterskors kamp med varsin arm sitter då äntligen droppet där det ska och det är dags att kolla blodtryck och puls. Den senare skulle ju lätt ha kunnat rusa i höjden av behandlingen, men icke. Jag drar till med Gunde-puls. Mer död än levande. Slog hjärtat långsammare skulle de förpassa mig till den kalla källaren.

Det måste vara all denna träning som gör det. Kanske måste lugna ner mig lite :)

Publicerad

På insändarsidan i dagens Gefle Dagblad finns hjältetexten tillägnad tidningsbuden publicerad med bild och allt. Den är något ändrad, utan familjemedlemmarnas namn och så, men ganska lika. KUL!

Det stora genombrottet närmar sig! :)

http://gd.se/insandare/1.1834152-de-ar-dagens-hjaltar

Nu räcker det!

Dagens hjälte

Det hade kunnat vara Håkan som skottar och skottar i halvmetersdrivorna vi fått inatt. Det hade kunnat vara jag och Valter för vår korta, men inte mindre tappra insats med detsamma. Och det hade inte minst kunnat vara Hellner, Olsson och Södergren för sin insats på andra sidan Atlanten. Men vi får alla erkänna oss besegrade. Priset går till tidningsbudet som gjorde sin heroiska insats medan vi andra låg nedbäddade under våra dunbolster och drömde ljuva drömmar om skidbragden i Vancouver. För det var inte bara vår brevlåda som var svår, nästintill omöjlig, att få ner en tidning i.

Insnöad. Isolerad.

Även om jag hade haft bil i helgen, hade den nog fått stå. Men nu har jag inte det och det får mig att känna mig instängd. Inte bara insnöad.

För hur mycket snö ska vi egentligen få i vinter? När man tror att peaken är nådd och att det är dags för solen att börja bearbeta snötäcket så kommer det mer. Och mer. Och mer. Det vräker ner, blåser hårt och är dessutom kallt. Inga vårtecken alls. Om man inre räknar det illavarslande faktum att veden börjar ta slut i vedbon. Samtidigt som det rapporteras om en kommande, skitkall vecka.

Men nu är det i alla fall bara en vecka kvar på jobbet innan det efterlängtade sportlovet. Ett lov som kanske inte kommer att innehålla överdrivet mycket sportande, men då jag och kidsen ska få flyga norrut till efterlängtade mormor, morfar och moster. Det ser vi fram emot medan vi fryser häcken av oss i en snödriva.

Torsdagsmys

När strömmen kommer tillbaka efter att hela gatan varit becksvart en timme förtår man vilket brus vi lever i. Från tända, fladdrande ljus i rummen och stillsam tystnad till artificiellt ljus på onödigt många ställen (med tanke på sista elräkningen...) och öronbedövande kakafoni av ljud, som jag inte ens hörde innan allt slocknade, på en sekund. Tvättmaskinen centrifugerar, diskmaskinen sköljer, tv:n surrar... Ahhhh! Skona mina ögon och öron från dessa intryck.

Laddar för OS

Ikväll blir det förhoppningsvis sent. För vi ska ju ha många åkare med i sprintfinalerna. Jag ska samla ny energi då dagens tilldelning har sinat. Ett glas kaktusvatten och sedan ett skönt, energigvande yogapass så är jag fit for fight again. Jag börjar mycket otippat bli träningsnarkoman. Fjärde dagen på raken. Jag gör vågen för mig själv.

Snart är det dags!

Ska bara låta middagsmaten sjunka undan en aning så att den inte inkräktar på semmelutrymmet. Förbereder mig på den totala njutningen. Kvällsfikat kommer att vara under lång, lång tid. Kommer fresta resten av familjen med mitt metodiska, utdragna
sätt att äta. Längtan i en liten pappersask. I kombo med doften av nypressat kaffe.

Guldigt!

Jublet i TV-soffan vet inga gränser när fantastiska Charlotte Kalla med stabila krafttag korsar mållinjen. Superlativen är så många att de knappt ryms i kroppen.

Mamma säger klokheter...igen!

"Aj,aj,aj... Kanske säkrast att hålla sig till bag-in-box. Det sägs visserligen att man sjunker djupare i sitt vindrickande men å´andra sidan landar man mjukare när man ska till återvinningen."

Ibland hittar man de största sanningarna i kommentarsfältet. Så tack mamma! Jag kopierar ditt inlägg. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv!

Händelserik söndag

Alla hjärtans dag! Trevligt när man som jag har så många att älska och älskas av. Dagen började med att barnen fick ha skattjakt efter sina obligatoriska, men guddomligt välsmakande, geléhjärtan. Sedan bar det av till Läkerol arena där pappan i huset skulle spela hockeybockey. Målvakt. Självmordsuppdrag, tänkte jag, men hade fel. Han var riktigt duktig! Harry undrade varför det inte var lika mycket folk på läktaren som det brukar, men vi 5 som satt där i den ekande hallen hejade så gott vi kunde på "gubbarna" nere på isen.

Sedan gick vi till en solbadande pulkabacke där barnen fick leka sig trötta. Härligt! Vilket väder. Gnistrande snö och tindrande stjärnögon. En försmak av våren.

Medan resten av familjen snörade på sig skridskor och drog ner på IP stannade jag hemma där jag passade på att stå på huvudet i en snödriva. Ajajaj! Inte i huvudet, men i knät som fick sig en rejäl smäll mot tomflasksamlingen som jag försökte bära ut i bilen. Där fick jag sota på grund av för många urdruckna vinflaskor...

Tur sedan att grabbarna hade tagit vägen förbi blomaffären på hemvägen. Jag fick inte bara hjälp att blåsa, utan även ljuvliga rosor.

Nu är middag och hjärtegott fika avklarat. Barnen ska ner i bubbligt bad och jag ska stänga in mig med min yogamatta och träna innan kvällningen. Hade tänkt dansa mig trött egentligen, men med tanke på ömt knä och dåliga batterier blir det modell lugnare träning. Inte dumt det heller!

Testa gränser

Det är något som både barn och vuxna gör bäst i hemmets trygga vrå. Jag tänkte bara kika lite på min nya träningsvideo, men det var så kul att jag hamnade mitt i ett svettigt danspass. Valter satt i soffan och var trumslagare. Klänningen virvlade kring mina okoordinerade ben och yllesjalen känns nu i efterhand väldigt malplacerad. 25 minuter var vad mina otränade ben klarade av innan de gav upp. Jag är nöjd, men svettig och tillfälligt lam. Vad jag tränade? Afrikansk dans.

Det där blev ju inte så bra...

Varför blev rutan så stor månntro?

Schlagerfest

Snart bär det av västerut för att uppleva schlagerkalaset i Sandviken. Orsa spelmän och Dogge känns som rätt, men samtidigt urusel, uppladdning. Så jag och Harry laddar våldsamt till mer eller mindre obscena Spank Rock-dängor. Funkar bra och det är tur att Harry inte hänger med i språket. Osäker på hur texterna skulle klara en genusgranskning...

Den här är dock rätt rumsren om någon där ute i rymden behöver ladda batterierna för en eller annan slags fest. Eftersom att Salem al-Fakir är med får det väl räknas som schlager?





På tal om: Jag längtar till Robyns skivsläpp i vår!!!

Skönhetens förgänglighet

Det är med sorg i hjärtat som jag nu beseglar bukettens öde. Ögonfröjd som förlorat sin höjd. Kompostpåsen nästa.

Jag drömmer om...

...att lägga huvudet på kudden och somna som en klubbad säl.

...att vakna utvilad och kunna dra på mig löparskorna för en morgonvända i löpspåret.

...att bli glatt överraskad varje gång jag ställer mig på vågen.

...en energisprakande vardagskväll då allt bara flyter.

...en lång, lång sovmorgon.

...mm

Vadå då? Jag drömmer ju bara! Det enda av ovanstående som lär hända inom kort, mycket kort, är nummer 1 på listan. Resten får jag nog nöja mig med att just drömma om.

Häxan Surtant

Det är jag det! Huvudvärk, tandvärk och energitorka. Vill bara morra. Morrar åt barnen. Morrar åt datorn. Morrar åt det mesta. Grrrrrrr!!!!

Ytterligare en särskriven fet tisdag

...och den mer vedertagna fettisdagen närmar sig snabbt. Jag är en sann semmelfetischist och däeför är allvaret stort i det löfte jag nu ska avlägga. Ska jag verkligen utsätta mig för detta självplågeri? Men å andra sidan så kanske njutningen av en eventuell, mycket eventuell, semla kommer bli än större i år än andra år om jag lyckas?

Härmed lovar jag att jag inte ska äta ett enda exemplar av dessa härliga, mandelmassefyllda gräddbullar i år om jag inte gått ner minst 1 kg innan tisdag. Gulp!

Kreativa barn

Släng dig i väggen Lasse Åberg! Skåda Musse Pigg byggd av leksaksmat. Harry skapade stor konst härom kvällen, så nu har jag anmält honom till konstskola en gång i veckan. Mina barn är så kreativa (varifrån kommer det?). Idag har Valter skapat konst av tapetklister och silkespapper och som om det inte vore nog - han har varit på konstutställning också.

Ledig mamma stolt som en tupp!

Vårsolen

...påminner mig om att vi måste skaffa persienner eller något liknande i år. Valter håller med och får äta med glasögonen på medan han väntar. Och vad är det som yr runt i luften? Städade vi inte i lördags har jag för mig? Och hur länge kan vi låtsas som om alla små handavtryck som framträder på fönsterrutorna i vårsolens glans är konst?

Härliga tider

Familjedag i Kungsberget. När man ser på de här härliga bilderna glömmer man lätt att lilleman var tjurig mesta tiden och att storeman gjorde karriärens första krasch med ont knä som följd. Men sådant ska man ju glömma och i stället fokusera på solskenet som lös upp dagen.

Back to basics

Med åren upptäcker man ibland att man oavsiktligt släppt taget om ett intresse. Från början var det tidsbrist och dåligt med plats på hjärnans hårddisk som gjorde det. Sedan bara rann det på... Och så vet man plötsligt patetiskt nog mer om spelarna i VM-laget -94 och Luleå hockeys uppställning -93 än om dagens hjältar. Bara för att man hellre bloggar än ser en spännande fotbollsmatch. Hellre stannar hemma än går på elitseriehockey. Och som en otrevlig biverkning av allt det här så tappar man ett gemensamt intresse att diskutera och uppleva tillsammans med sin man.

Så nu ska det bli skärpning!!! Jag är ju faktiskt intresseras och vill så förbli.

Nya ord

Igår var det:
"Var är ficklampan? Jag måste fickla."

Idag:
"Är det halkigt Valter?" (när han ramlar)
"Nej, det är bara lite ramligt."

Spruckna illusioner

Trots att det som vanligt blev ett himla liv och öppet "jag är inte alls glad att se dig, dumma mamma" när jag hämtade på dagis bestämde jag mig för att bemöta det icke-välkomnande bemötandet jag fick med en käck och positiv bullmamme-attityd. Jag fortsätter intala mig att det är bra att han trivs så bra på sitt fantastiska dagis och att det dessutom är ett bra beyg till mig att han tar ut sin explosiva 3-årstrots mot mig. Man testar ju gränser i den situation där man känner sig mest trygg och älskad...eller?

Nåja. Med ett extra stort leende och en uppsyn av outtömlig energi talar jag om, för pojken som ligger under overallen och tjurar, att vi minsann ska hem och bygga en snögubbe. En fantastisk snögubbe med morotsnäsa och russinmun. Eller en snögumma om han hellre vill det?

Väl hemma meddelar storebror, som trots en haslvtimmes dagishämtning varit oerhört tålmodig och förstående, att det inte längre är kramsnö. För att övertyga mig kramar han en snöboll som bara blir till snödamm när han kastar iväg den. Lilleman, som varit lugn och glad i nära på tio minuter, börjar storgrina när han inser att det inte ska bli någon snögubbe. Eller snögumma. Idag heller.

Så mycket för det tappra försöket att vara sina barn till lags.

Men jag försökte i alla fall!

”Utan läppstift känner jag mig exposed, rädd och nervös.”

Jag saknar hennes värme och kloka råd. TV-rutan känns tom och ytlig utan henne. Kom tillbaka Maria! I miss you!

”Jag tycker folk ska klä upp sig när man går bort, lägg lite effort och ha lite stil! Kommer du i sweatpants eller joggingbyxor, ja, men då kanske din man lämnar dig”

http://www.youtube.com/watch?v=3xkQzNSvPNY

Läxhjälp!

" Gå ut i naturen. Räkna antal saker som du kan hitta på växter och djur. Exempel: nyckelpigans prickar eller flugans ben. Rita och skriv i din bok."

????????????????????????????????????????????????????

Mycket underlig läxa i århundradets hittills snörikaste februari. Är det något jag har missat på biologilektionerna eller är det inte så att det kan bli väldigt, väldigt svårt att gräva fram såväl insekter som djur? Om vi inte ska springa ikapp rådjuren för att räkna deras ben eller fånga lodjur i olagliga fällor fär att räkna klor. Verkar ju som en omständig nivå på ettornas matteläxa. Eller är det bara jag? Hjälp!

Glittrig och sandgul

...och klok som en bok. Ljuvligt. En njutbar stund för såväl mig som Harry. Håller just nu på med Åsa Linds tredje bok om Zackarina och vargen som levat i evigheters evighet. Om jag får en liten flicka i mitt nästa liv ska hon få just det underbara namnet, Zackarina. Favoritkapitlet kom i "Mera sandvargen" och handlar om Zackarinas möte med döden.

"Hur kommer det sig mamma att de kunde begrava hunden fastän döden hade hämtat honom?
Kan det vara som så att döden bara hämtar alla känslor och tankar och gör dem till en vacker ängel, men att han lämnar kvar själva kroppen?"

Härliga, underfundiga och kloka kvällstankar hos en liten ettagluttare.

Och ni vet väl att:

Blåmärken är medaljer som man får när man gjort något våghalsigt.

Tippen

I morgon kl 11.15 lutar vi oss så långt balansen tillåter åt höger som en manifestation för att veckan tippar över mot helg. Onsdag vecka 17 gör vi lärare och elever en mer festlig tippvariant, kanske med en fanfar eller två, för att fira att terminen tippar över mot sommarlov. Det är de små skillnaderna i tideräkningen som gör den stora skillnaden. Tipp!

Hur många filmer hinner jag se idag?

...var tydligen den självklara frågan efter att Valter satt sig upp i sängen halv tio och konstaterat "Nu har jag sovit jättelänge och blivit frisk, mamma".

Och visst är det så. I natt har stackars lill-pluppen kokat under mitt täcke med skyhög feber och kort, snabb andhämtning. Fick sin sista alvedon vid 3-tiden och var faktiskt feberfri när han vaknade. Hoppas det håller i sig.

Och som svar på frågan; säkert tre stycken!