Ny veckodagsförvirring

För oss som har svårt att hänga med i svängarna blir förvirringen total sådana här veckor. Härligt virrigt, då onsdag känns som fredag. Då hednatraditioner och fantastiska flygartraditioner smälter samman till en helt ny högtid. Vi grillar korv i ångorna av gammal målarfärg och utslitna bildäck till minne av han som uppfann raketskorna för si så där 2000 år sedan. Halleluja! Tar helg redan mitt i veckan. Får söndagsångest på torsdagkväll. Har en seg måndag på fredag och upptäcker till vår stora glädje att måndagen egentligen är slutet på arbetsveckan och att vi med gott samvete kan dela en flaska vin när barnen har lagt sig. Eller hur var det? Fick jag ihop det? För egentligen blev vi väl blåsta på en ledig dag?

Är det det här som kallas semester?

Pust! Jag är helt slut nu när Håkan haft semester en vecka. Jag blir svettig bara av att titta på hans ursinniga arbetstempo och näst intill skrämmande effektivitet. I jämförelse blir jag en encellig, slö amöba, trots att jag försöker hänga med. Men mina rätt kassa förutsättningar att orka med annat än att laga mat och jaga barn blir rätt tydliga. Tur att jag har Håkan! Annars skulle den efterlängtade flytten aldrig bli av. Och som jag längtar! Till den dag om ett antal månader när jag kan kasta omkull mig i den nya soffan med en godisskål och bara njuta av allt som ska bli mitt!

Vädret i veckan har varit helt otroligt. Varmt och skönt. Att vara ute med prinsarna är långt utdragna guldstunder i vardagen.

Brev från verkligheten

HJ MAMA HR ÄR DIN TAVLA. HPASATUHR DBRA. VILENGTAR TILDEI. VAIÖDU MAMA? FRÅN HARRY

Avskedsfest

Så var joggingbrallorna nedpackade till förmån för lite festsnygg utstyrsel. Ikväll ska vi ha fest! Trerätters middag med dryck, men det låter snålt på vinfronten. Ett glas? Borde vi inte ha en rejäl blecka för att se hur balansen verkligen har utvecklats av alla pass enbent-stående eller balanserandes på stora bollar? Ska nog ta upp det i utvärderingen.

Hur menar hon då?

En inte alls illament kommentar när bildspelet rullar. Men ger man den lite eftertanke kanske det inte bara blev en komplimang till syster yster...

-Guuuud vad vacker din syrra är. Inte alls lik dig!

??????????????????????????????????????????????????
Fniss. Kompisar som uttalar sig plumpt brukar få äta upp sina illa valda ord, så vänta du bara Carola...:)

Friskis och Svettis

Om jag klarar av att fortsätta träna 1/10 av det jag gör idag när jag kommer hem får jag vara nöjd. Men just nu gottar jag mig i stolthetens glans över vad min kropp faktiskt är kapabel till.

Dagens dos av friskvård:
8.30-9.00 morgongymnastik i grupp
9.00-9.30 5 km cykling i högt tempo+styrketräning
10.00-11.00 balans- och styrketräning med sjukgymnast
13.30-14.30 stavpromenad upp på Sigtunas klockbacke, njuta av utsikten på en bänk med solsken och fågelkvitter
15.00-15.45 vattengymnastik
17.30-18.30 stavgång

Och jag ska kallas sjuk...Jag är ju stark och alert som bara den!

Det är den bästa av gåvor...

...att kunna sova sött.

Jag vet! Men är man i affekt, läs agressiv, besviken och förbannad, är det svårt. Sista gången jag såg klockradions ilskna röda siffror blinkade de retfullt 4.01. Och alarmet drog igång 07.00. Så lite mör, men inte lika arg, känner jag mig idag. Dagens sparsamma dos av energi ska användas till något som ger mig mer än cementtunga armar och huvudbry. Så är det!

morot

Klockan är 9.00 och jag är ordentligt vaken efter vattengympa och en rejäl portion gröt. Kaffet ska väl inte heller ses som oskyldigt i sammanhanget. Sista veckan i Sigtuna. Trivs bra, men längtar redan tills på fredag då mina tre orsaker att vilja kämpa kommer och hämtar hem mig. Hem till mitt vanliga, men ack så härliga, vardagsliv. Så sant som det är sagt att man inte riktigt uppskattar det man har innan man får möjlighet att sakna det en smula.

Och har ni verkligen inte förstått att jag vill ha svar på förra inlägget. Gnugga era geniknölar och återkom med en kommentar. Först med...säg 8 godkända svar...ska få en lott av mig. En liten pappersbit späckad med drömmar.

Hänger du med?

Dessa meningar får dig att tänka på kryddor, örter och smakförstärkare:

1. ser inte ut som varandra
2. en kille som håller tiden
3. boskap i en bergskedja
4. säger man som tröst
5. havsblomma
6. vill babyn gärna i munnen
7. dialektalt svar på knackning
8. så gör en bilist som sköter sig bra
9. så är magen när man är hungrig
10. där båten lägger till

visdom

Det var många ton tungt att åka hemifrån efter helgen. Tårarna svämmade över och hjärtat sprängde i bröstet. Mina älsklingar. Mitt liv. Varför ska jag avstå allt detta i dyrbara tre veckor? Nu vet jag svaret. Det här är bra för mig. Vilohem, träningsläger, utbildning och tid för eftertanke i samma form. Jag känner hur batterierna laddas och hur kroppen stärks. Och jag förstår att de där hemma kommer att uppskatta det. Jag känner mig lite yngre, starkare och klokare redan nu och det är en dryg vecka kvar. Var ska detta sluta? :0

Jag har kommit till insikt om en viktig, väldigt viktig, detalj i hur jag lever mitt liv. Jag måste odla vackra, färgglada blommor på insidan av min kropp. Göra plats för skratt, lek och livsglädje. För om det nu vill sig så illa att kroppen sviker mig så kan jag njuta av livet ändå. Det har jag lärt mig av en gammal, klok och makalöst levnadsglad man jag haft förmånen att lära känna här på Humlegården. En man som lyser och får andra att lysa ikapp med sig själv. Som lockar fram skratt. Som har mycket att berätta om och lära ut ur sitt av år välfyllda liv. En förebild och en spegling av hur jag vill uppfattas när jag blir äldre. Gående eller inte spelar mindre roll. Fast med de starka ben jag upplever att jag står på idag känns det som en främmande tanke att inte kunna bruka dem....

I morgon eftermiddag tar jag långpermis för att få tre långa, härliga dagar med familjen innan sista veckan på camp Humlegården inleds.

Snart fredag!

Ännu en dag på pensionat halt och spattig går mot sitt slut. Mycket träning och läkarbesök var dagens hållpunkter. Har bla testat Qi Gong för första gången och det var ganska mysigt. På det korta läkarbesöket ville jag ha en second opinion angående bromsmedicin, men han svarade fel! Alltså att det i nuläget inte verkar meningsfullt. Så jag fortsätter att lämna min kropps välbefinnande hängande i luften med en vag förhoppning att någon högre makt ska vaka över mig. Men jag ska fortsätta röstfisket på torsdag när självaste dr MS, Sten Fredriksson, kommer hit. Men än så länge är alltså den nedslående ställningen 2 (mot medicin)-1 (för detsamma). Kanske kan inte min ensamma röst väga lika tungt som de andra heller med tanke på att jag inte vet vad jag talar om. Men å andra sidan...det är ju MIN kropp!!!

Förutom att längta hem ska jag ägna kvällen åt att träna lite mer på egen hand, läsa, äta (Sparrisskinka och couscous serveras) och ringa hem. I morgon kommer jag hem på permis!!! Längtar så mycket efter ungarna att jag nog får behärska mig för att inte äta upp dem. Jag vill kramas, lukta, busa och kramas igen... (Här ska en lång, utdragen, längtansfull suck höras.)

Kunskap är makt

Pust! Nu är jag helt slut i mitt knaggliga ben efter en timmes promenad genom den idylliska stadskärnan och längs Mälarens strand (promenad inkl 20 minuters välförtjänt paus på en bänk). Jag har i alla fall lärt mig att det inte förvärrar något, förutom tröttheten, att köra slut på benet på det viset. Ge mig en halvtimme framför datorn och jag är klar för nya utfärder... till matsalen för kvällsfika till exempel.

Jag känner att det här är bra för mig. Jag förstår mer om min objudna sjukdomsgäst som inte tänker flytta och kunskap är makt!!! När jag lämnar det här bygget är mitt mål att ha tydliga recept på vad jag kan göra för att själv påverka min framfart rent kroppsligt. Hur ska jag träna för att förbättra balans och koordination? Hur ska jag träna för att bygga upp en grundkondition som motar tröttheten i dörren? Vad kan jag träna upp för att på bästa sätt kompensera de trasiga nervtrådarna?

Ny, piggare och positiv tjej på lite stadigare ben vill jag kunna erbjuda dem där hemma.

Ja må jag leva

Idag fyller jag år. Fler år än 20, men långt färre än 100. Så ett stort grattis på födelsedagen till mig!!! HIPP HIPP HURRA!

Jag känner mig...

...som en mamma på vift. Vem är jag utan mina barn och mitt sammanhang? Jag längtar så det gör fysiskt ont och får en liten klump i halsen bara jag skriver det här... Två stora vackra bilder på mina vackra, vackra barn pryder dock bordet där jag sitter just nu och det känns lite enklare när jag får se dem i ögonen en stund.

Dag 2 av min rehabiliteringsvistelse i Sigtuna och idag har i alla fall känts bättre än igår. Mycket träning och annat krubb än isterband till mat. Höjdpunkten hittills var en föreläsning, den första i en serie på tre, som vår lilla grupp på tre rädda och sjuka fick ta del av. Jag lärde mig massor om varför min kropp reagerar som den gör när jag tröttar ut den och även vad jag rent handfast kan göra för att streta emot så gott jag bara förmår. Sammanfattningsvis AHA! Efter föreläsningen satt jag mig på en träningscykel en halvtimme bara för att få känna vad som händer i mitt högra ben nu när jag vet varför.

Och jag har som ni ser äntligen kommit in på nätverket och således fått kontakt med världen utanför den här lilla bubblan.