Hjärtat fastnade i halsgropen när båda pojkarna rusade in i hallen hysteriskt skrikande och grinande och panikslagna drämde igen ytterdörren bakom sig. Vad hade hänt? De var knappt kontaktbara i sin hysteri, men lyckades på något sätt tala om att en lös hund befann sig på vår gård. Tankarna rusade: Cujo återuppstånden? Var någon av barnen biten? Rabies? Rottweillers?
Ute på bron hittade vi så en marsvinsstor hund som med ett frågande uttryck viftar glatt på svansen. Det visade sig vara lille Steffo från längre ner på gatan som begett sig ut på egna äventyr.
Jag skäms att erkänna att jag nog hade reagerat så som mina små pojkar om jag varit ute. Livrädd! Skräckslagen! Men jag hade inte förstått hur smittsamt sådant irrationellt beteende kunde vara...,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är nog dags att komma upp till Kvarnbäcken och lära sig att umgås med stora hundar!
Du har så rätt! I alla fall barnen... Jag är nog för gammal för räddning;)
Skicka en kommentar